Jag växte upp i en tämligen fri jaktmiljö i Norra Renbergsvattnet mellan Burträsk och Skellefteå. Så vitt jag minns var inte åldersgränser något det fokuserades på särskilt mycket. Min far hade stövare och jagade främst hare och älg, men när jag var 15 år skaffade jag min första finnspets. Rävskabben härjade för fullt och det var extremt goda fågelår.

Vid 17 års ålder fick jag dispens på mina två första vapenlicenser. Samma höst blev jag auktoriserad jaktprovsdomare för skällande fågelhundar. Var jag inte den yngsta jaktprovsdomaren i landet, så var jag definitivt en av de yngsta.

Jag minns faktiskt att det var lite pinsamt att tigga skjuts av hundägarna. Många tror nämligen att körkort kommer före en gedigen jaktlig erfarenhet. Men så behöver det förstås inte vara i en god jaktlig miljö. Och förresten anser jag att åldersgränser i samband med jakt är ett brott mot mänskligheten.


Tjäder och rådjur

Det tidiga 1990-talet ägnade jag åt att läsa till jägmästare. Minst lika viktigt var att jag hade två bra finnspetsar och att det var några av de bättre fågelår jag upplevt. Vid det här laget hade jag förstås körkort och dessutom några års erfarenheter av att resa runt Norrland och jaga på kortjaktmarker. Samtidigt gav skolan mig och mina kamrater möjlighet att ta full del av rådjursexplosionen på fantastiska rådjursmarker i Mellansverige. Ordet bortskämd dyker osökt upp i tankarna.  

På den tiden kunde en skogisstudent läsa dubbla kurser under vårarna och försvinna under höstarna. Det passade alldeles utmärkt. Och trots det tog det faktiskt inte mycket mer än ett halvår extra att klara examen.

Efter det följde ett år med journalistikstudier, direkt följda av en säsongs arbete åt en jaktguide i British Columbia. Därpå fick jag projektanställningar i Västerbotten och Jämtland, bland annat åt Mitthögskolan i Bispgården. Det fantastiska fågelåret 1998 var det den bästa tänkbara plats att vara på, men jag ville jobba närmare jakten.

I samband med starten av Svensk Jakt Nyheter vårvintern 1998 började jag frilansa åt Svensk Jakt på deltid. 1999-2000 försörjde jag mig helt som frilans, mest åt Svensk Jakt. Jag bodde i Norrbotten de åren, men det bar strax vidare igen.


Började med rävlock

Under 2000-2004 arbetade jag som nyhetsredaktör på Svensk Jakt i Eksjö i Småland, där jag började experimentera med rävlockande på allvar. Under de här åren sysslade jag också alltmer med gåsjakt, duvjakt och sjöfågeljakt. Fast jag ville norrut igen. Tjäder och ripa och inte minst utrymme är beroendeframkallande.

2004-2006 arbetade jag som jaktvårdskonsulent i Norrbotten. När det visade sig att Norrbottensrävarna var lika intresserade av lock som de i Småland så genomförde vi ett par lockjaktskurser på försök. Det visade sig att intresset för rävlock var överraskande stort. Jag hade märkt samma sak när jag började få fram rävar i Småland. Tydligen var det inte bara jag som tyckte det här var roligt.

2006 återgick jag till frilanstillvaron, återigen med Svensk Jakt som viktig uppdragsgivare, den här gången i rollen som vapen- och skytteredaktör. Den hösten skrev jag om rävlock i Svensk Jakt och det satte bollen i rullning. Artikeln ledde bland annat till en film om lockjakt på räv som fick en enorm spridning – Lockjakt på räv, producerad av Mikael Tham – och ett ökande antal kurser och föreläsningar. Jag hann av bara farten hjälpa ytterligare några svenska och norska jaktfilmsproducenter att få med sina första lockrävar på film och TV.


Strävhårig vorsteh

Men jag stannade i Norrbotten, även som frilans. För tillfället är jag utan finnspets och försöker klara mig med bara en hund, strävhårsvorstehn Landinarnas Moltas. Han är en slitvarg och en säker stående hund och en passionerad apportör. Lille Moltas saknar inte olater, men han har fått dem allihop av mig.


I skrivande stund är en finnspetsvalp tingad, så vi får se vad som händer. Jag ser år av tjäderjakter framför mig, med både stående och skällande hund och på vintern som toppjakt.

Lockjakt på räv, tjäder- och ripjakter i alla former samt jakter på änder, gäss, duvor och sjöfågel har högst prioritering i min planering. Vinterjakterna är minst lika viktiga som höstjakterna och även om jag trivs med hagelgevär så lägger jag en hel del energi på att bli en bättre kulskytt nuförtiden. Det är det fina med jakten, det finns alltid något man kan snöa in på att förbättra. Förresten jagar jag allt annat också, bara jag hinner. Klövvilt är enormt roliga, det är bara det att jag har så svårt för att bli tilldelad ett pass och stå och vänta på nya instruktioner. Vänta på vilt går bra, så länge jag jagar efter eget huvud. Därutöver gör jag de utlandsjakter jag har råd med och får jag välja borde jag tillbringa mer tid till fjälls.

Idag är huvuduppdragsgivaren Jaktjournalen. Jag gör färre kurser och föreläsningar än tidigare, eftersom det helt enkelt är svårt att hinna med.


Film på allvar

Och sedan 2010 arbetar jag ihop med Andreas Norin på vårt jaktfilmsprojekt, vilket resulterat bland annat i den här webbutiken. Vår plan är enkel. Vi ska göra film om jaktformer jag ägnar mig mycket åt och se till att de innehåller mer jakt och bättre underbyggda tips än något som visats förut, samt att de ska vara bäst även ifråga om foto och redigering. Ledord är respekt för viltet, jaktglädje och inte minst de kloka filosofierna om livslångt lärande och ständig förbättring. Det känns som om ribban ligger rätt där, för det innebär att jag får lov att skärpa mig och se till att prova nya tricks och förfina de gamla hela tiden. Jaga mer.

Jag hoppas att vi kan göra de filmer jag själv skulle vilja se. För jag gillar bra jaktfilm nästan lika mycket som jag avskyr dålig jaktfilm. 

Strängt taget tycker jag faktiskt att vi lyckats rätt bra hittills. Jag hoppas du tycker detsamma.