Ulf Lindroth Jag växte upp i en tämligen fri jaktmiljö i Norra Renbergsvattnet mellan Burträsk och Skellefteå. Så vitt jag minns var inte åldersgränser något det fokuserades på särskilt mycket. Min far hade stövare och jagade främst hare och älg, men när jag var 15 år skaffade jag min första finnspets. Rävskabben härjade för fullt och det var extremt goda fågelår.
Vid 17 års ålder fick jag dispens på mina två första vapenlicenser. Samma höst blev jag auktoriserad jaktprovsdomare för skällande fågelhundar. Var jag inte den yngsta jaktprovsdomaren i landet, så var jag definitivt en av de yngsta.
Jag minns faktiskt att det var lite pinsamt att tigga skjuts av hundägarna. Många tror nämligen att körkort kommer före en gedigen jaktlig erfarenhet. Men så behöver det förstås inte vara i en god jaktlig miljö. Och förresten anser jag att åldersgränser i samband med jakt är ett brott mot mänskligheten.
Tjäder och rådjur
Det tidiga 1990-talet ägnade jag åt att läsa till jägmästare. Minst lika viktigt var att jag hade två bra finnspetsar och att det var några av de bättre fågelår jag upplevt. Vid det här laget hade jag förstås körkort och dessutom några års erfarenheter av att resa runt Norrland och jaga på kortjaktmarker. Samtidigt gav skolan mig och mina kamrater möjlighet att ta full del av rådjursexplosionen på fantastiska rådjursmarker i Mellansverige. Ordet bortskämd dyker osökt upp i tankarna.
På den tiden kunde en skogisstudent läsa dubbla kurser under vårarna och försvinna under höstarna. Det passade alldeles utmärkt. Och trots det tog det faktiskt inte mycket mer än ett halvår extra att klara examen.
Efter det följde ett år med journalistikstudier, direkt följda av en säsongs arbete åt en jaktguide i British Columbia. Därpå fick jag projektanställningar i Västerbotten och Jämtland, bland annat åt Mitthögskolan i Bispgården. Det fantastiska fågelåret 1998 var det den bästa tänkbara plats att vara på, men jag ville jobba närmare jakten.
I samband med starten av Svensk Jakt Nyheter vårvintern 1998 började jag frilansa åt Svensk Jakt på deltid. 1999-2000 försörjde jag mig helt som frilans, mest åt Svensk Jakt. Jag bodde i Norrbotten de åren, men det bar strax vidare igen.
Började med rävlock
Under 2000-2004 arbetade jag som nyhetsredaktör på Svensk Jakt i Eksjö i Småland, där jag började experimentera med rävlockande på allvar. Under de här åren sysslade jag också alltmer med gåsjakt, duvjakt och sjöfågeljakt. Fast jag ville norrut igen. Tjäder och ripa och inte minst utrymme är beroendeframkallande.
2004-2006 arbetade jag som jaktvårdskonsulent i Norrbotten. När det visade sig att Norrbottensrävarna var lika intresserade av lock som de i Småland så genomförde vi ett par lockjaktskurser på försök. Det visade sig att intresset för rävlock var överraskande stort. Jag hade märkt samma sak när jag började få fram rävar i Småland. Tydligen var det inte bara jag som tyckte det här var roligt.
2006 återgick jag till frilanstillvaron, återigen med Svensk Jakt som viktig uppdragsgivare, den här gången i rollen som vapen- och skytteredaktör. Den hösten skrev jag om rävlock i Svensk Jakt och det satte bollen i rullning. Artikeln ledde bland annat till en film om lockjakt på räv som fick en enorm spridning – Lockjakt på räv, producerad av Mikael Tham – och ett ökande antal kurser och föreläsningar. Jag hann av bara farten hjälpa ytterligare några svenska och norska jaktfilmsproducenter att få med sina första lockrävar på film och TV.
Strävhårig vorsteh
Men jag stannade i Norrbotten, även som frilans. För tillfället är jag utan finnspets och försöker klara mig med bara en hund, strävhårsvorstehn Landinarnas Moltas. Han är en slitvarg och en säker stående hund och en passionerad apportör. Lille Moltas saknar inte olater, men han har fått dem allihop av mig.
I skrivande stund är en finnspetsvalp tingad, så vi får se vad som händer. Jag ser år av tjäderjakter framför mig, med både stående och skällande hund och på vintern som toppjakt.
Lockjakt på räv, tjäder- och ripjakter i alla former samt jakter på änder, gäss, duvor och sjöfågel har högst prioritering i min planering. Vinterjakterna är minst lika viktiga som höstjakterna och även om jag trivs med hagelgevär så lägger jag en hel del energi på att bli en bättre kulskytt nuförtiden. Det är det fina med jakten, det finns alltid något man kan snöa in på att förbättra. Förresten jagar jag allt annat också, bara jag hinner. Klövvilt är enormt roliga, det är bara det att jag har så svårt för att bli tilldelad ett pass och stå och vänta på nya instruktioner. Vänta på vilt går bra, så länge jag jagar efter eget huvud. Därutöver gör jag de utlandsjakter jag har råd med och får jag välja borde jag tillbringa mer tid till fjälls.
Idag är huvuduppdragsgivaren Jaktjournalen. Jag gör färre kurser och föreläsningar än tidigare, eftersom det helt enkelt är svårt att hinna med.
Film på allvar
Och sedan 2010 arbetar jag ihop med Andreas Norin på vårt jaktfilmsprojekt, vilket resulterat bland annat i den här webbutiken. Vår plan är enkel. Vi ska göra film om jaktformer jag ägnar mig mycket åt och se till att de innehåller mer jakt och bättre underbyggda tips än något som visats förut, samt att de ska vara bäst även ifråga om foto och redigering. Ledord är respekt för viltet, jaktglädje och inte minst de kloka filosofierna om livslångt lärande och ständig förbättring. Det känns som om ribban ligger rätt där, för det innebär att jag får lov att skärpa mig och se till att prova nya tricks och förfina de gamla hela tiden. Jaga mer.
Jag hoppas att vi kan göra de filmer jag själv skulle vilja se. För jag gillar bra jaktfilm nästan lika mycket som jag avskyr dålig jaktfilm.
Strängt taget tycker jag faktiskt att vi lyckats rätt bra hittills. Jag hoppas du tycker detsamma.
Vid 17 års ålder fick jag dispens på mina två första vapenlicenser. Samma höst blev jag auktoriserad jaktprovsdomare för skällande fågelhundar. Var jag inte den yngsta jaktprovsdomaren i landet, så var jag definitivt en av de yngsta.
Jag minns faktiskt att det var lite pinsamt att tigga skjuts av hundägarna. Många tror nämligen att körkort kommer före en gedigen jaktlig erfarenhet. Men så behöver det förstås inte vara i en god jaktlig miljö. Och förresten anser jag att åldersgränser i samband med jakt är ett brott mot mänskligheten.
Tjäder och rådjur
Det tidiga 1990-talet ägnade jag åt att läsa till jägmästare. Minst lika viktigt var att jag hade två bra finnspetsar och att det var några av de bättre fågelår jag upplevt. Vid det här laget hade jag förstås körkort och dessutom några års erfarenheter av att resa runt Norrland och jaga på kortjaktmarker. Samtidigt gav skolan mig och mina kamrater möjlighet att ta full del av rådjursexplosionen på fantastiska rådjursmarker i Mellansverige. Ordet bortskämd dyker osökt upp i tankarna.
På den tiden kunde en skogisstudent läsa dubbla kurser under vårarna och försvinna under höstarna. Det passade alldeles utmärkt. Och trots det tog det faktiskt inte mycket mer än ett halvår extra att klara examen.
Efter det följde ett år med journalistikstudier, direkt följda av en säsongs arbete åt en jaktguide i British Columbia. Därpå fick jag projektanställningar i Västerbotten och Jämtland, bland annat åt Mitthögskolan i Bispgården. Det fantastiska fågelåret 1998 var det den bästa tänkbara plats att vara på, men jag ville jobba närmare jakten.
I samband med starten av Svensk Jakt Nyheter vårvintern 1998 började jag frilansa åt Svensk Jakt på deltid. 1999-2000 försörjde jag mig helt som frilans, mest åt Svensk Jakt. Jag bodde i Norrbotten de åren, men det bar strax vidare igen.
Började med rävlock
Under 2000-2004 arbetade jag som nyhetsredaktör på Svensk Jakt i Eksjö i Småland, där jag började experimentera med rävlockande på allvar. Under de här åren sysslade jag också alltmer med gåsjakt, duvjakt och sjöfågeljakt. Fast jag ville norrut igen. Tjäder och ripa och inte minst utrymme är beroendeframkallande.
2004-2006 arbetade jag som jaktvårdskonsulent i Norrbotten. När det visade sig att Norrbottensrävarna var lika intresserade av lock som de i Småland så genomförde vi ett par lockjaktskurser på försök. Det visade sig att intresset för rävlock var överraskande stort. Jag hade märkt samma sak när jag började få fram rävar i Småland. Tydligen var det inte bara jag som tyckte det här var roligt.
2006 återgick jag till frilanstillvaron, återigen med Svensk Jakt som viktig uppdragsgivare, den här gången i rollen som vapen- och skytteredaktör. Den hösten skrev jag om rävlock i Svensk Jakt och det satte bollen i rullning. Artikeln ledde bland annat till en film om lockjakt på räv som fick en enorm spridning – Lockjakt på räv, producerad av Mikael Tham – och ett ökande antal kurser och föreläsningar. Jag hann av bara farten hjälpa ytterligare några svenska och norska jaktfilmsproducenter att få med sina första lockrävar på film och TV.
Strävhårig vorsteh
Men jag stannade i Norrbotten, även som frilans. För tillfället är jag utan finnspets och försöker klara mig med bara en hund, strävhårsvorstehn Landinarnas Moltas. Han är en slitvarg och en säker stående hund och en passionerad apportör. Lille Moltas saknar inte olater, men han har fått dem allihop av mig.
I skrivande stund är en finnspetsvalp tingad, så vi får se vad som händer. Jag ser år av tjäderjakter framför mig, med både stående och skällande hund och på vintern som toppjakt.
Lockjakt på räv, tjäder- och ripjakter i alla former samt jakter på änder, gäss, duvor och sjöfågel har högst prioritering i min planering. Vinterjakterna är minst lika viktiga som höstjakterna och även om jag trivs med hagelgevär så lägger jag en hel del energi på att bli en bättre kulskytt nuförtiden. Det är det fina med jakten, det finns alltid något man kan snöa in på att förbättra. Förresten jagar jag allt annat också, bara jag hinner. Klövvilt är enormt roliga, det är bara det att jag har så svårt för att bli tilldelad ett pass och stå och vänta på nya instruktioner. Vänta på vilt går bra, så länge jag jagar efter eget huvud. Därutöver gör jag de utlandsjakter jag har råd med och får jag välja borde jag tillbringa mer tid till fjälls.
Idag är huvuduppdragsgivaren Jaktjournalen. Jag gör färre kurser och föreläsningar än tidigare, eftersom det helt enkelt är svårt att hinna med.
Film på allvar
Och sedan 2010 arbetar jag ihop med Andreas Norin på vårt jaktfilmsprojekt, vilket resulterat bland annat i den här webbutiken. Vår plan är enkel. Vi ska göra film om jaktformer jag ägnar mig mycket åt och se till att de innehåller mer jakt och bättre underbyggda tips än något som visats förut, samt att de ska vara bäst även ifråga om foto och redigering. Ledord är respekt för viltet, jaktglädje och inte minst de kloka filosofierna om livslångt lärande och ständig förbättring. Det känns som om ribban ligger rätt där, för det innebär att jag får lov att skärpa mig och se till att prova nya tricks och förfina de gamla hela tiden. Jaga mer.
Jag hoppas att vi kan göra de filmer jag själv skulle vilja se. För jag gillar bra jaktfilm nästan lika mycket som jag avskyr dålig jaktfilm.
Strängt taget tycker jag faktiskt att vi lyckats rätt bra hittills. Jag hoppas du tycker detsamma.
Andreas Norin Även om jag härstammar från Stockholms södra förorter finns nog inte mycket kvar av mig från den tiden. Trots mången betong var ändå inte naturen särskilt långt borta utan bjöd ofta på upplevelser av skilda slag. Min farmor bodde i det som då var ett levande fiskesamhälle, Gåsholma, några mil norr om Gävle och där tillbringades mycket av ledig tid under alla årstider. Jämfört med Ulfs är väl mitt jaktintresse mer av en västanfläkt i jämförelse men det var i skärgården runt Gåsholma den började frodas och det var bland knipor och gräsänder de första ätbara arterna kunde bärgas.
Det blev två år vid Gävleborgs Skogsbruksskola i Ljusdal men då jag under studietiden mer än en gång opponerade mig mot att all skog skulle tas ner på våra skolhuggningsobjekt förstod jag tidigt att det inte skulle bli tal om någon betydande karriär med motorsåg i hand.
Värnplikt som hundförare på F15 i Söderhamn följde och därpå några år som tjänstehundsdressör mot framförallt Flygvapnet och militärpolisen. Jag lämnade dressöryrket i rätt tid och styrde kosan åt annat håll. Natur & Viltvård skulle det bli på Klarälvdalens Folkhögskola i norra Värmland under nästan två år. Där hade jag turen att få göra ett specialarbete i Skandinaviska Björnprojektets regi, om björnars födoval under vårvintern, vilket så småningom också ledde in mig på några år i viltforskningens tjänst på Grimsö Forskningsstation i Bergslagen. När tiden att fånga lodjur började rinna ut skulle jag komma att få uppleva sju fantastiskt givande månader i Nordamerika 1998. Tre månader av dessa tillbringades i Smoky Mountain National Park i gränsområdet mellan Tennessee och North Carolina i sydöstra USA. Parken hyste då väldigt mycket svartbjörn och på fyra fångstteam om två man i varje fångade vi i runda slängar 150-200 björnar med fotsnara, alla sövda med stångspruta. Det ville till att man dragit åt bultarna som höll björnen fast runt trädet den fångats vid. Många spännande björnmöten förstås och inte minst en tid som satt djup prägel på livet därefter. Efter svartbjörnsfångst i sydost väntade arbete med utter i nordväst, fyra månader i Seward, Alaska.
Efter hemkomsten till Sverige strax före jul kom jag att lära känna två mycket visa män, båda naturfilmare av rang, Lars-Øivind Knutsen och William Long i byn Löa, Bergslagen. Som lyssnare till naturen njöt jag av många innehållsrika samtal och diskussioner om film och berättande. Jag hjälpte Lars-Øivind med några av hans filmproduktioner alltmedan filmintresset växte sig starkare. Det var detta jag ville och jag kände mig tvungen att skaffa kunskap från grunden. Därav följde två år med fotografinriktning på Film & TV-utbildningen på Kalix Folkhögskola i Norrbotten. Då, i slutet på 90-talet fanns fortfarande en kanal ut för svenska naturfilmare genom Sveriges Televisions program ”Mitt i Naturen”. Det gick fortfarande att få medel för att göra film och med William Long som producent kunde jag på sommaren mellan första och andra året i Kalix åka över till Smoky Mountains i USA igen och skildra arbetet med svartbjörnsfångsten. Sex veckors daglig inspelning blev till 14 minuter färdig film som sändes i Mitt i Naturen i april 2001. Jag minns att när jag lämnade Sverige var kameran som införskaffats helt ny, en Sony PD150. Någon vecka in i vistelsen hade jag kameran monterad på ett enbensstativ, viftandes framför nosen på en fångad, ganska rejäl, svartbjörnshane, när den i ett utfall plötsligt får tag i videokameran och sliter av motljusskyddet och skickar det till skogs. Pulsen steg märkbart tills jag förstod att kameran fortfarande fungerade och att det var själva motljusskyddet jag var tvungen att beställa från Sony i USA. Teknikern på Sony blev rätt överraskad av min berättelse. Ett nytt motljusskydd kom dock så småningom med posten. Tandmärket i kamerakroppen fanns dock kvar för alltid som kärt minne över händelsen.
När skolan i Kalix tog slut startade jag företaget Pantheon 2001 och har allt sedan dess arbetat med i huvudsak beställningsfilm och fotografi åt en rad myndigheter, företag och organisationer. Det var i samband med att det skulle göras film till Ulf Lindroths bok ”Om konsten att locka räv” som vi kom att träffas. Ulfs gedigna kunskap om jakt, skog och berättande tillsammans med min bakgrund som fotograf har bäddat för ett mycket intressant samarbete som förhoppningsvis bara är början på en helt ny era för jaktfilmen, tror vi...