Tjäder och rådjur

Det tidiga 1990-talet ägnade jag åt att läsa till jägmästare. Minst lika viktigt var att jag hade två bra finnspetsar och att det var några av de bättre fågelår jag upplevt.

Vid det här laget hade jag förstås körkort och dessutom några års erfarenheter av att resa runt Norrland och jaga på kortjaktmarker. Samtidigt gav skolan mig och mina kamrater möjlighet att ta full del av rådjursexplosionen på fantastiska rådjursmarker i Mellansverige. Ordet bortskämd dyker osökt upp i tankarna.

På den tiden kunde en skogisstudent läsa dubbla kurser under vårarna och försvinna under höstarna. Det passade alldeles utmärkt. Och trots det tog det faktiskt inte mycket mer än ett halvår extra att klara examen.

Efter det följde ett år med journalistikstudier, direkt följda av en säsongs arbete åt en jaktguide i British Columbia. Därpå fick jag projektanställningar i Västerbotten och Jämtland, bland annat åt Mitthögskolan i Bispgården.

Det fantastiska fågelåret 1998 var det den bästa tänkbara plats att vara på, men jag ville jobba närmare jakten.

I samband med starten av Svensk Jakt Nyheter vårvintern 1998 började jag frilansa åt Svensk Jakt på deltid. 1999-2000 försörjde jag mig helt som frilans, mest åt Svensk Jakt. Jag bodde i Norrbotten de åren, men det bar strax vidare igen.

Började med rävlock

Under 2000-2004 arbetade jag som nyhetsredaktör på Svensk Jakt i Eksjö i Småland, där jag började experimentera med rävlockande på allvar.

Under de här åren sysslade jag också alltmer med gåsjakt, duvjakt och sjöfågeljakt. Fast jag ville norrut igen. Tjäder och ripa och inte minst utrymme är beroendeframkallande.

2004-2006 arbetade jag som jaktvårdskonsulent i Norrbotten. När det visade sig att Norrbottensrävarna var lika intresserade av lock som de i Småland så genomförde vi ett par lockjaktskurser på försök.

Det visade sig att intresset för rävlock var överraskande stort. Jag hade märkt samma sak när jag började få fram rävar i Småland. Tydligen var det inte bara jag som tyckte det här var roligt.

2006 återgick jag till frilanstillvaron, återigen med Svensk Jakt som viktig uppdragsgivare, den här gången i rollen som vapen- och skytteredaktör.

Den hösten skrev jag om rävlock i Svensk Jakt och det satte bollen i rullning. Artikeln ledde bland annat till en film om lockjakt på räv som fick en enorm spridning – Lockjakt på räv, producerad av Mikael Tham – och ett ökande antal kurser och föreläsningar.

Jag hann av bara farten hjälpa ytterligare några svenska och norska jaktfilmsproducenter att få med sina första lockrävar på film och TV.

Strävhårig vorsteh

Men jag stannade i Norrbotten, även som frilans. För tillfället är jag utan finnspets och försöker klara mig med bara en hund, strävhårsvorstehn Landinarnas Moltas.

Han är en slitvarg och en säker stående hund och en passionerad apportör. Lille Moltas saknar inte olater, men han har fått dem allihop av mig.

I skrivande stund är en finnspetsvalp tingad, så vi får se vad som händer. Jag ser år av tjäderjakter framför mig, med både stående och skällande hund och på vintern som toppjakt.

Lockjakt på räv, tjäder- och ripjakter i alla former samt jakter på änder, gäss, duvor och sjöfågel har högst prioritering i min planering.

Vinterjakterna är minst lika viktiga som höstjakterna och även om jag trivs med hagelgevär så lägger jag en hel del energi på att bli en bättre kulskytt nuförtiden.

Det är det fina med jakten, det finns alltid något man kan snöa in på att förbättra.

Förresten jagar jag allt annat också, bara jag hinner. Klövvilt är enormt roliga, det är bara det att jag har så svårt för att bli tilldelad ett pass och stå och vänta på nya instruktioner.

Vänta på vilt går bra, så länge jag jagar efter eget huvud.

Därutöver gör jag de utlandsjakter jag har råd med och får jag välja borde jag tillbringa mer tid till fjälls.

Idag är huvuduppdragsgivaren Jaktjournalen. Jag gör färre kurser och föreläsningar än tidigare, eftersom det helt enkelt är svårt att hinna med.

Andreas Norin

Även om jag härstammar från Stockholms södra förorter finns nog inte mycket kvar av mig från den tiden. Trots mången betong var ändå inte naturen särskilt långt borta, utan bjöd ofta på upplevelser av skilda slag.

Min farmor bodde i det som då var ett levande fiskesamhälle, Gåsholma, några mil norr om Gävle, och där tillbringade jag mycket av min lediga tid under alla årstider.

Jämfört med Ulfs är väl mitt jaktintresse mer av en västanfläkt, men det var i skärgården runt Gåsholma som det började frodas. Det var också bland knipor och gräsänder som de första ätbara arterna kunde bärgas.

Från skogsbruk till viltforskning

Det blev två år vid Gävleborgs Skogsbruksskola i Ljusdal. Men då jag under studietiden mer än en gång opponerade mig mot att all skog skulle tas ner på våra skolhuggningsobjekt, förstod jag tidigt att det inte skulle bli tal om någon betydande karriär med motorsåg i hand.

Värnplikt som hundförare på F15 i Söderhamn följde, och därpå några år som tjänstehundsdressör åt framför allt Flygvapnet och militärpolisen.

Jag lämnade dressöryrket i rätt tid och styrde kosan åt annat håll.

Natur & Viltvård skulle det bli, på Klarälvdalens Folkhögskola i norra Värmland under nästan två år. Där hade jag turen att få göra ett specialarbete i Skandinaviska Björnprojektets regi, om björnars födoval under vårvintern.

Det ledde så småningom till några år i viltforskningens tjänst på Grimsö Forskningsstation i Bergslagen.

Björnar i Nordamerika

När tiden med att fånga lodjur började rinna ut skulle jag komma att få uppleva sju fantastiskt givande månader i Nordamerika 1998.

Tre av dessa tillbringades i Great Smoky Mountains National Park, i gränsområdet mellan Tennessee och North Carolina i sydöstra USA.

Parken hyste då väldigt mycket svartbjörn och med fyra fångstteam, två personer i varje, fångade vi i runda slängar 150–200 björnar med fotsnara. Alla sövdes med stångspruta.

Det ville till att man hade dragit åt bultarna som höll björnen fast runt trädet där den fångats!

Många spännande björnmöten förstås, och inte minst en tid som satt djup prägel på livet därefter.

Efter svartbjörnsfångst i sydost väntade arbete med utter i nordväst – fyra månader i Seward, Alaska.

Vägen till naturfilmen

Efter hemkomsten till Sverige strax före jul kom jag att lära känna två mycket visa män, båda naturfilmare av rang: Lars-Øivind Knutsen och William Long i byn Löa i Bergslagen.

Som lyssnare till naturen njöt jag av många innehållsrika samtal och diskussioner om film och berättande.

Jag hjälpte Lars-Øivind med några av hans filmproduktioner, alltmedan filmintresset växte sig starkare.

Det var detta jag ville göra, och jag kände mig tvungen att skaffa kunskap från grunden.

Därav följde två år med fotografinriktning på Film & TV-utbildningen på Kalix Folkhögskola i Norrbotten.

Då, i slutet av 1990-talet, fanns fortfarande en kanal ut för svenska naturfilmare genom Sveriges Televisions program Mitt i Naturen. Det gick fortfarande att få medel för att göra film.

Med William Long som producent kunde jag sommaren mellan första och andra året i Kalix åka över till Smoky Mountains i USA igen och skildra arbetet med svartbjörnsfångsten.

Sex veckors daglig inspelning blev till 14 minuter färdig film som sändes i Mitt i Naturen i april 2001.

När svartbjörnen tog kameran

Jag minns att när jag lämnade Sverige var kameran som införskaffats helt ny, en Sony PD150.

Någon vecka in i vistelsen hade jag kameran monterad på ett enbensstativ, viftandes framför nosen på en fångad, ganska rejäl svartbjörnshane.

I ett utfall fick björnen plötsligt tag i videokameran, slet av motljusskyddet och skickade det till skogs!

Pulsen steg märkbart tills jag förstod att kameran fortfarande fungerade och att det bara var motljusskyddet jag var tvungen att beställa från Sony i USA.

Teknikern på Sony blev rätt överraskad av min berättelse.

Ett nytt motljusskydd kom dock så småningom med posten. Tandmärket i kamerakroppen fanns kvar för alltid, som ett kärt minne av händelsen.

Pantheon och Lindroth & Norin

När skolan i Kalix tog slut startade jag företaget Pantheon 2001 och har alltsedan dess arbetat huvudsakligen med beställningsfilm och fotografi åt en rad myndigheter, företag och organisationer.

Det var i samband med att det skulle göras film till Ulf Lindroths bok Om konsten att locka räv som vi kom att träffas.

Ulfs gedigna kunskap om jakt, skog och berättande, tillsammans med min bakgrund som fotograf, har bäddat för ett mycket intressant samarbete som förhoppningsvis bara är början på en helt ny era för jaktfilmen.

Tror vi...